Var fan är journalisterna när man behöver dem?

”Var är alla journalister när man behöver dem?”
”Åh fy fan, bara ingen journalist får veta det här!”
Två uttalande som jag råkade höra under samma vecka. Det första uttalandet kom från en frustrerad politiker som ville ha uppmärksamhet för de positiva beslut som tagits i regionfullmäktige. Det andra uttalandet var från en annan politiker som upptäckt (och mörkat) att det fanns risk för jäv i ett beslut om detaljplanen som togs i kommunfullmäktige.
Båda trodde att den tredje statsmakten (den periodiska pressen) skulle komma rusande – att drevet skulle gå. Båda trodde att den tredje statsmakten fortfarande existerar utanför Stockholms tullar. Förmodligen för att fiktiv media framställer journalistkåren som ett hotfullt kollektiv som ifrågasätter makten, som alltid söker sanningen och att makthavarna är de som har mycket att dölja. I Sverige skjuter vi inte ihjäl journalister, vi gör dem arbetslösa.

Under Miljöpartiets kongress i maj la jag en motion om ett utökat uppdrag för public service. Min intention var att den granskande journalistiken måste finnas överallt, i hela landet för att det demokratiska systemet ska upprätthållas. Vi har fyra grundlagar i Sverige – regeringsformen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och successionsordningen. Motionen avslogs. Alice Bah Kuhnke (mp kulturminister) motiverade avslaget med att hon via Medieutredningen föreslagit ett nytt mediestöd som ”bygger på principen att kvalitativt oberoende nyhetsrapportering kan ske i alla innehålls- och spridningsformer”. Detta kan tolkas som att hon och partistyrelsen i Miljöpartiet helst vill slippa ansvaret för journalister och därmed undkomma granskning/drev.
Det kan också tolkas som att de inte bryr sig.
Från mitt håll var det bara ett sätt att lära mig hur fult maktens ansikte ter sig
På samma kongress (som livesändes i SVT-forum) fick den ene efter den andre politikern uttala sig om exempelvis CETA avtalet, värdlandsavtalet och asylrätten. De flesta svarade att ”det kostar att sitta i regeringen”. Och de hade rätt. Miljöpartiet tappade förtroende, medlemmar, antal aktiva politiker och sprattlar nu i Socialdemokraternas marionetteater.
Där och då blev det tydligt att Miljöpartiet sålt sig. Jag och många med mig lämnade partiet.
De motionärer som ville tala för sin motion hänvisades till ” åsiktstorget”. En teaterscen utan scen för de stackarna som inte satt/sitter i partistyrelsen. Att få lov att hålla i mikrofonen och framställa sakfrågor blev som en lyteskomik utanför murarna i Paris på 1700-talet. Ingen lyssnade på någon och partistyrelsen mös. En av dem viskade till mig att ” det här var löjligt”. Han hade också rätt, även om han var en av regissörerna.

Men var fanns journalisterna, lokalreportrarna som kunde bevaka sina lokala och regionala politiker och deras hjärtefrågor?
Lars Engqvist (S) fd socialminister och boende i Jönköping menar att nedmonteringen av välfärden pågått i decennier via tankesmedjor som vridit den offentliga debatten till höger, företrädesvis för att vinna marknadsandelar och öka vinsterna i det privata näringslivet. Pressfriheten är en fråga om vem som ska eller kan betala, trots att pressfriheten är fundamentet i en demokrati. Enligt honom är det ingen som sig tycker sig ha ett övergripande samhällsansvar och rädslan för ett ”drev” är så stor att makthavare stängt dörrarna och bara släpper information på presskonferenser som kan liknas vid gratis marknadsföring. Journalistiken har blivit en branschkris, en bland alla andra. Men bristen på god journalistik är så mycket större än en branschkris, det är en systemkris, en samhällskris där politiken bör agera.
25 % av landets journalister har försvunnit och det går fort utför.
-Den tredje statsmakten behövs av andra anledningar än att granska makten och beslutsfattarna. Demokrati är gemenskap, tillhörighet och trygghet, en fråga om delaktighet, om att vara behövd som medborgare, att bli sedd som en resurs i samhället.
Lars Engqvist är övertygad om att regeringen måste lägga sig i och komma med nya idéer för att styra bort från en nedåtgående spiral. Han tror också att marknaden snart inser att det man förlorar på karusellerna förlorar man också på gungorna, i längden. Om konsumenter och potentiella kunder blir fattiga och inte längre är köpkraftiga, om dessa tappar tilliten till politiker, journalister och myndigheter ökar klyftorna i samhället och därmed rädslan, otryggheten och hatet.
Lars Engqvist reflekterar också över det ironiska i att pressekreterare från samtliga politiska partier anlitar kommunikatörer som styr upp den politiska debatten via sina konsultfirmor belägna i företrädesvis Stockholms innerstad. Han frågar sig om inte makten egentligen finns på konsultfirmorna som likriktar ideologier och visioner. Partiledarnas tal låter likadant och detta kan förklaras av att det är samma strateger och kommunikatörer som ”har Moderaterna det här året” och som ”hade Sossarna förra året”.
Politiska partier är således kunder, konsumenter, företagsledare.
– Hur ska potentiella väljare sortera i flödet av tillrättalagd information och göra ett medvetet val vart fjärde år? undrar han slutligen.

En källa och tillika forskare i media påstår att alla som har tillgång till en dator, mobiltelefon eller på annat vis är uppkopplad på nätet lider av digital autism. Hen menar att vi alla kan svara på enkäter, trycka ja, nej eller vet ej och därefter få svar på allt från vad som är meningen med livet, vilken seriefigur man är och vilket parti man bör rösta på. Bristen på grundläggande källkritik, självständig tänkande och fakta gör att individen tappar bort sig själv.
Vid ett tillfälle (2014) bjöd frilansjournalisten Lars Mogensen in till en Skiftesföreläsning om vad tidningsdöden och bristen på lokaljournalistik och granskande reportage innebär för vårt gemensamma samhällsbygge och ett demokratiskt styrelseskick.
-Jag hoppades att vi som arbetar med journalistik skulle ta ett större ansvar, känna yrkesstolthet och inspireras till att göra ett bättre jobb. När varenda kotte kan beglutta BBC och ISIS avrättningsshower via tevesoffan är det en öppen fråga om medborgarna litar mer på journalister än sina facebookvänner. Vissa påstår att alla människor med en smartphone är potentiella journalister och att allmänheten själv kan sköta nyhetsrapporteringen med hjälp av några redaktörer. Det borde komma en renässans för god journalistik. Risken är att det antingen blir elitens snygga och smarta tidningar medan massan får hålla till godo med gratis på nätet.

Under 1980-talet lydde de flesta utbildade journalister under något som kallades ”pressetiska tumregler”. Om vi bröt mot någon av dessa omfattande regler riskerade vi att hamna hos pressombudsmannen (PO) eller Pressens Opinonsnämnd (PON). Journalistens uppdrag i samhället var att stå för en ansvarsfull publicering av allsidig och korrekt nyhetsförmedling, skapa opinion, granska makten, men även att uppmärksamma det som kunde skapa gemenskap – en korpfotbollsturnering i Staffanstorp, amatörteatern Olés senaste uppsättning eller en utställning om Barnkonventionen på förskolan Filifjonkan. Varje samhälle med självrespekt hade då en lokalredaktion mitt i centrum. Det var lika självklart som att ha en vårdcentral eller en matbutik.
Sedan 80-talet har mycket hänt i mediebranschen. Ord som gammelmedia (papperstidningar), digitala nyhetsmagasin (ett klick bort), fejknews, snuttifiering, multitasking, sökmotorer m fl har lagts till våra respektive vokabulär. Verb som svajpa, skrolla, googla, twittra, facebooka, näthata används dagligen. En ny generation har tagit över något som vi gamlingar betraktar med skräckblandad förtjusning – social medier.
Vi anses leva i det papperslösa samhället, men får samtidigt veta att många av oss är skydds- och rättslösa mot Facebook, Google (privata näringsidkare), banker, Transportstyrelsen (statlig myndighet) och att vi bör byta lösenord av säkerhetsskäl. Allt fler anställda på myndigheter och offentliga förvaltningar kräver löneförhöjning för ökad arbetsbelastning och/eller sjukskriver sig för psykisk ohälsa. Ofta hänvisar dessa till en alltmer komplicerad byråkrati, pappersarbete in i väggen.
Det största hotet mot Sverige är egentligen inte att Ryssland ska invadera oss, utan att vem som helst kan starta ett cyberkrig, enligt docent Rikard Bengtsson från Lunds Universitet.
Jacob Stålnacke bad sina vänner på facebook att dela en av hans texter. Där skriver han bland annat ”Visste du att Apple betalar 0,005% i skatt på sina vinster i Europa? Och visste du att kommunalskatten i Sverige aldrig varit så hög som nu?’ Globaliseringen har gjort så att stora företag och banker ökat sin makt på bekostnad av våra demokratier. Idag tävlar länder om vem som kan erbjuda lägst skatt för att locka till sig stora bolag och rika individer.
Detta gäller även mediebranschen. Jag upprepar därför – i Sverige skjuter vi inte ihjäl journalister, vi gör dem arbetslösa.
När Carl Schlyter talade på Framtidsfestivalen fick han en fråga från en journalist: – Skulle basinkomst eller medborgarlön göra det möjligt för exempelvis journalister att kunna granska makten utan att själva gå under? Carl Schlyter svarade att detta var ett bra exempel på vad basinkomst kan innebära.
Hur tänker då journalistfacket när allt fler medlemmar blir arbetslösa?
De fackliga ombud jag talat med tipsar oss om att vi söka jobb som informatörer eller kommunikatörer. En journalist bör således peta ut sitt granskande öga med ett trubbigt föremål, avrätta sin yrkesstolthet och låta sig vaggas in i arbetslinjens håglösa och uppgivna kö för att kunna betala lån och räntor. En prisbelönad frilansare säger att hen får betalt per tecken dvs om hen skriver 4000 tecken får han 4000 kr. En annan journalist ägnade ett år till att följa upp ett rättsfall. Hen fick 10 000 kr för detta viktiga arbete.
Men lokalpolitiker kan knappast ställas till ansvar för att lokaljournalisterna inte längre granskar dem. Lokalreportrarna kan inte ställas till svars för att de blir utan resurser, medialt utrymme, tappar kontakten med ortsborna och dignar under ett hot om att bli bortrationaliserade.
Ansvaret för att skapa förutsättningar för tredje statsmakten att utföra sitt egentliga uppdrag och samverka till demokratin bevarande (även på landsbygden) bör månne läggas på kulturminister Alice Bah Kuhnke.
Alice Bah Kuhnke (mp) beställde en medieutredning 2014. Anette Novak fick uppdraget och döpte den lite skämsamt till ”Medieborgarna & medierna – En digital värld av rättigheter, skyldigheter – möjligheter och ansvar”. När ministrar avsätts, stormarna drar över världen, ett kärnvapenkrig hotar hela mänskligheten, när haven fylls med plast och Trump bygger murar är denna utredning av lågt eller inget intresse för allmänheten. Det kan vem som helst förstå. I sociala medier har utredningen knappt nämnts. Utredarna är konsulter och kommunikatörer från Stockholm, med intresse i digital marknadsföring.
-Du kan bara tänka dig vilka krafter som sätts i rörelse om vi i regeringen börjar rota i det här, påstår Alice Bah Kuhnke när vi möts på en konferens vid namn Gröna Inspirationsdagar.
-Mediekoncernerna, tredje statsmakten, public service, presstödet, yttrandefriheter, tryckfriheten, föreningskulturen, det demokratiska arbetet, allt måste manglas, utredas, ifrågasättas. Nya ideér och lösningar måste få prövas. Det här är mycket allvarligt, säger hon och har helt rätt.
Kulturministern är således medveten om att den granskande journalistiken fattas på lokal nivå, att fritidspolitiker är svåra att rekrytera, att kommuner sparar in på politikerutbildningar, att föreningslivet lever i medieskugga, att kommunfullmäktige inte är representativ.
Medieutredningens slutbetänkande kom hösten 2016 och fick massiv kritik av remissinstanserna. I slutbetänkandet av Medieutredningen (som bytt namn) – En gränsöverskridande mediepolitik – för upplysning, engagemang och ansvar (SOU 2016:80) föreslås ett nytt mediestöd som ska ersätta presstödet från och med 1 januari 2018.
Förslaget om att ersätta presstödet anses vara ett potentiellt ingrepp i yttrandefriheten enligt bland annat Tidningsutgivarna, men också enligt flera chefredaktörer runt om i landet.
Att hoppas på att allmänheten ska uppröras och bilda opinion för rätten till korrekt information är nog att hoppas för mycket. Journalistiken har redan förlorat fotfästet på såväl lokal- som regional nivå. Bristen på insyn och mediebevakning är således ett hot mot demokratin, men ingen bryr sig. Politik har ersätts av teknokrati, konsumtionshysterin är större än någonsin och ingen skyddar journalister eftersom de anses kunna skydda sig själva.
Så vad händer när såväl allmänheten som maktens företrädare inser att det faktiskt inte finns någon tredje statsmakt värd namnet (utanför Stockholm)? Ska vi ringa Janne Josefsson? Han som finns där, som en tröst med ett namn och ett ansikte, som en frälsare?
Eller ska vi slå oss själv på fingrarna innan vi öppnar syltburken?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *