När Birger Schlaug, symbolen för grön politik, har blivit en fiende då är MP inte längre grönt.

Av Leif Engström

Fast nu är det Thomas Eriksson Gruppledare MP Stockholms läns landsting som påstår att Sverige var mindre grönt på Birger Schlaugs tid (SVT Opinion). Det kan möjligen var så inom många områden – men påståendet är en retorisk fint där han blandar om korten rejält. Jag följer nästan dagligen Birger Schlaugs idoga opinionsbildande arbete. Det är en viktig grön röst som inspirerar många gröna.En sak är säker: Om Sverige  är “grönare” idag än när Birger Schlaug var aktiv är det varken Thomas Erikssons eller nuvarande MPs förtjänst, möjligen Birgers.

Uppriktigt sagt så är hans utspel riktigt uselt. Thomas Eriksson gillar helt enkelt inte MPs ursprungliga gröna ideologi. En ideologi som MPs ledning under lång tid försökt luckra upp och ersätta med ingenting eller en nyliberal dito. Han försvarar denna utveckling med att “ett parti kan aldrig vara statiskt och politiken måste hela tiden anpassas till hur samhället utvecklas”. Ett sådan påstående skulle med Thomas Erikssons logik kunna rättfärdiga vilken politisk förändring som helst. Ett liberalt parti skulle kunna bli ett högerpopulistiskt – ett grönt kan bli nyliberalt o.s.v.

Vad  Thomas Eriksson beskriver är egentligen två olika ideologiska spår där det ena är en klassiskt miljöpartistisk grön ideologi och – som haft stöd av kongress efter kongress. Det andra spåret, vilken Thomas Eriksson tycks representera, är en del av en nyliberal politisk ordning som blivit allt mer likriktad inom det politiska etablissemanget.

Under Birger Schlaugs aktiva tid drev MP en politik som var ideologiskt grön och följaktligen ogillas den av Thomas Eriksson. Påståendet att Birger Schlaug anser att  “all förnyelse är av ondo” är tramsigt för oss som verkligen följer hans arbete. Vad däremot Thomas “förnyelse” innebär är en fortsatt utveckling i nyliberal riktning vilket blir speciellt tydligt när han skriver:

“Att MP skulle gå tillbaka till att vara ett isolationistiskt, tillväxtfientligt och som mer eller mindre vill tvinga alla att arbeta mindre ser jag som otänkbart i en omvärld där klimatförändringarna blir allt mer akuta och nationalism och främlingsfientlighet vinner mark.”

Han tycks ha fått det mesta om bakfoten och framstår som allt annat än grön.

Att våga stå för sin åsikt och politik kallar han “isolationistiskt”. De flesta gröna inser numera att vårt beroende av exponentiell ekonomisk tillväxt lever i symbios med en allt högre skuldsättning. Vårt extremt stora “förskott av framtida ekonomisk tillväxt” tvingar fram en snabb ökning av ohållbar exploatering samtidigt som vårt ekonomiska system blir allt skakigare. Thomas E beskriver  en sådan insikt nedsättande, som “tillväxtfientlig”.  I nästa andetag pratar Thomas E, lika nedsättande, om ett MP som mer eller mindre vill tvinga alla att arbeta mindre. Låter som högern för nästan hundra år sedan då åtta-timmarsdagen infördes. Thomas tycks inte ha en aning om att tidigare kongresser tagit beslut om att betrakta kortare arbetstid som en miljö- och klimatfråga – läs på!

När Thomas skriver att kortare arbetstid skulle vara omöjligt p.g.a vårt akuta klimathot framstår han som obegriplig – om man är grön förstås. Att kortare arbetstid enligt Thomas E dessutom är otänkbart med tanke på nationalism och främlingsfientlighet gör mig, minst sagt, förundrad.

Det är just den likriktade nyliberalism som Thomas E tycks representera som ställer allt fler i utanförskap. En nyliberalism som låter klyftorna öka i en sådan omfattning att ett grönt samhällsbygge blir allt svårare att få gehör för.  En politik som föder just främlingsfientlighet och populism.

Med samma tondöva argumentation fortsätter han att ömsom kritisera Birger Schlaug och ömsom rosa  MPs nuvarande politik. Han avslutar med att invitera Birger Schlaug till partiet om han nu vill påverka. Jag vet inte hur Birger resonerar men personligen ångrar jag inte att jag lämnade. Jag är personligen ganska pessimistisk när det gäller nuvarande MPs roll. Med flera politiker som Thomas E på inflytelserika poster bekräftar det min uppfattning. Med fler politiker som Valter Mutt, Carl Schlyter, Annika Lillemets kan ett litet hopp tändas.

Leif Engström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *