Uppbrottet från ett post-ekologiskt parti

Många av oss som var med och grundade miljöpartiet var på det klara med att ett nytt parti med rötter i alternativrörelsen måste till varje pris undvika den auktoritets- och personfixering som fanns – och finns – i så gott som alla andra partier.

Därför upprättades en rad regler som skulle motverka fåvälde och toppstyrning. Viktigast av dessa regler var en begränsning av hur många gånger en person skulle få sitta på en och samma post samt förbudet mot mångsyssleri. Dessutom skulle personkulten förhindras genom att partiet inte skulle hålla sig med en partiledare. Ganska snart valde man att ha språkrör – en kvinna och en man och jämlik representation mellan könen blev normen. Allt detta och fler saker därtill skakade om bland dåtidens etablerade politiker, av vilka många hade suttit på sina bekväma stolar i åratal.

Tanken med miljöpartiets regler var att förhindra maktkoncentration och att politiskt arbete inte skulle bli en profession. Men dessa kontroversiella regler var redan när de infördes lätta att komma runt. De gällde, t ex. inte för anställda tjänstemän och det finns flera exempel på politiker som har varvat olika befattningar i och för partiet så att de aldrig skulle behöva återgå till sitt civila yrke – om de nu hade något sådant.

Med tiden svalnade intresset för s k gräsrotsdemokrati i partiet och man ville att Mp:s beslutsprocesser alltmer skulle efterlikna de andra partiernas. Möjligen fanns det en del effektivitetsvinster med detta men man bortsåg ifrån den ofta omtalade omständigheten att det politiska etablissemanget hade allt svårare att väcka genklang bland folkets flertal. Undan för undan övergavs gamla grundbultar till förmån för kortsiktiga framgångar och tvivelaktiga fördelar. Det är ett förunderligt faktum att partiledningen med öppna ögon har valt vägen som lett fram till dagens parlamentariska krisläge. I mångt och mycket kan avsaknaden av deltagande demokrati kopplas ihop med långtgående eftergifter till (eller kompromisser med) större och mäktigare politiska motståndare. Vi är många som har påtalat och varnat för denna utveckling men partiledningen har valt att gå vidare på sin inslagna väg.

Kompromissandets väg

En tidigare ansats till analys i ett kapitel om kompromissandets konst i boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi urskiljer jag tre olika målnivåer. 1. På den högsta nivån finns det sakpolitiska mål (policy goals) (sådant som partiet går till val på och skriver att de vill åstadkomma enligt sitt partiprogram) 2. inflytande mål (electoral goals); och 3. personliga mål (personal goals), d v s. högre status och ambitioner

Teoretiskt borde dessa nivåer utgöra en målhierarki där de sakpolitiska målen är de viktigaste. Men i praktiken är det annorlunda: Istället upptäcker man att de två underordnade nivåerna blir lätt sammanflätade så att de personliga målen hos de aktiva representanterna är ihopkopplade med partiets parlamentariska framgångar räknad i antal mandat och framskjutna positioner. Då blir dessa i kombination viktigare än partiets uttalade huvudsyfte och den hierarkiska ordningen bland målen rubbas. M a o om målnivåerna 2 och 3 sammanfaller och står i konflikt med målnivå 1 kan resultatet bli att dessa tillsammans blir utslagsgivande i praktiken.

Detta har skett på en rad skilda områden. Ett av dessa där partiets politik successivt har glidit iväg till oigenkännlighet är försvarspolitiken. Birger Schlaug skriver på sin blogg den 14 juni 2017 om detta:

Så man kan väl säga att MP – som hade rötter i fredsrörelsen – bytt fot och befinner sig där S ligger.

Och han fortsätter:

Och partiledningen tycks ha stort stöd för denna nya inriktning. Att det bryter mot vad som ansetts vara grön ideologi är en annan sak. Partier utvecklas och de flesta av dagens medlemmar i MP verkar nöjda med förändringen. Vilket inte minst kongressen visade
(http://schlaug.blogspot.se/).

Internt jäv

BS tycks utgå ifrån att de röstberättigade ombuden på partikongressen verkligen är representativa för vad de vanliga medlemmarna tycker. Men många av ombuden – svårt att veta exakt hur många – har sitt levebröd kopplat till partiet i form av lön från partiet eller arvode från partiuppdrag. I sitt inlägg urskiljer BS bara två kategorier av medlemmar: ”partiledning” (riksdagsgruppen och partistyrelsen med sina handplockade tjänstmän) och alla andra, som han kallar ”medlemmarna” kort och gott. Denna uppdelning döljer att det finns en annan inte så oviktig skillnad: den mellan å ena sidan de politiskt aktiva medlemmarna, som har personliga intressen som överensstämmer med partiets ”inflytelsemål” och gräsrötterna (i ordets riktiga bemärkelse) som inte har sådana bindningar till partiets väl och ve. När det gäller val av ombud till kongressen anser många lokala och regionala partier att det är självklart att det är de främsta företrädarna som ska skickas som representanter till kongresserna. Följden blir att många ombuds personliga intressen av bibehållen trygghet m m. kommer att överensstämma med partiledningens. Risken är då att den målhierarki som beskrevs ovan rubbas:

Medlen och målen tenderar att byta plats. I denna situation kan det vara berättigat att tala om att det förekommer ”internt jäv”.

Bristande lyhördhet

Ovanstående analys verkar vara giltig för de flesta partierna, inte bara Mp. Så frågan infinner sig:- Kan ett parti göra något för att vända en sådan utveckling? Mycket tyder på att ett parti inte kan göra något åt detta problem av egen kraft, så länge det går hyfsat bra för det. Då kan dess ledning fortsätta att regissera kongress efter kongress för att få fram de beslut som de önskar. Självkorrigering är inte någon gren som politiska partier är speciellt bra på.

I fallet miljöpartiet har det inte saknats insiktsfulla kritiker som länge har påpekat att partiet är inne på fel spår, Men dessa upprepade varningar har man struntat i. Om ingenting oförutsett händer kommer partiet att gå till val september 2018 med samma ”lägga-sig-platt”politik som under hela den nuvarande mandatperioden och med i stort sett samma ledarpersoner. Uppenbarligen är siktet inställt på att fortsätta som stödparti inte bara åt S men snart även åt C och L. Entusiasmen bland partiets “lojala”medlemmar för denna politik förefaller vara minst sagt sval. De kvarvarande “radikala” medlemmarna, de som känner sig lierade med alternativrörelsen, kommer att rösta – om de gör det alls – på V eller Fi. Yrkespolitikerna och andra med svag ideologisk förankring som idag sitter på nyckelposter i Mp kommer att överge partiet samtidigt som ytterst få utomstående kommer att vilja stödrösta på Mp. I bästa fall kommer partiet att klara sig som ett 4-procents parti, men nätt och jämnt. I ett sådant krisläge för partiet kommer många medlemmar att kräva att det hålls en extra kongress och först då, efter valet, kommer en verklig omorientering att kunna äga rum.

Ett post-ekologiskt parti

Redan idag är det svenska miljöpartiet ett avskräckande exempel på ett s k post-ekologiskt parti – ett parti som i tysthet accepterar att miljöproblematiken blir till slagord och retorik och medverkar till detta. Det outtalade mottot är “Sustaining the unsustainable” (= att upprätthålla det ohållbara). En viktig uppgift för Grön Nystart vore att påtala partiets sorgliga omvandling för att i ett senare läge rekonstituera partiet och skapa ett grönt parti värt namnet.

//Michael Moon

4 reaktioner på ”Uppbrottet från ett post-ekologiskt parti”

  1. En väldigt bra analys – ödesmättad med ett anslag av hopplöshet berörs vi. Men uppgivet eller inte så måste den inledande frågan ställas för att kunna gå vidare :

    Hur kunde MP utvecklas till ett parti med fåvälde och toppstyrning trots att man så målmedvetet upprättade regler för att undvika just det när partiet bildades?
    Är det med nuvarande politiska “belöningssystem” omöjligt att förhindra en sådan utveckling?

    De tre olika målnivåernasom MM beskriver är intressanta för att förstå processen. Den högsta nivån med “sakpolitiska mål (policy goals) (sådant som partiet går till val på och skriver att de vill åstadkomma enligt sitt partiprogram) 2. inflytande mål (electoral goals); och 3. personliga mål (personal goals), d v s. högre status och ambitioner”
    De två första borde naturligtvis vara de viktigast men precis som MM skriver; när “inflytandemål” och “personliga mål” sammanfaller kan dessa i praktiken bli utslagsgivande om de står i målkonflikt med det primära målet om “sakpolitiska mål”.

    Jag delar MM syn i det mesta. Men jag tror att det är väldigt viktigt att förstå individen i systemet som, medvetet eller omedvetet, låter sig fångas upp och förändras både i sin syn på uppdraget, ideologin och sin egen roll. Systemet är förrädiskt och självförstärkande. Det kända uttrycket “att man måste ha makt för att kunna påverka påverka” understödjer personliga mål. Men här göds och stimuleras ett mänskligt tillkortakommande som är vanligt förekommande och kräver personlig integritet och god självanalys för att motverka. Personliga egenskaper är viktiga men också “yttre omständigheter” påverkar . Med yttre omständigheter menar jag att medlemmar/politiker som redan har en god ekonomi, ett välbetalt yrke och karriär ofta, men inte alltid, är lika benägna att fokusera på mål 3. Ju högre status på de politiska uppdragen ju lägre inverkan av dessa “yttre omständigheter”.

    Den påverkan och snedvridning av moraluppfattningen som så ofta tycks uppstå där makt karriär, självbekräftelse och/eller pengar hägrar är mycket problematisk. I det politiska systemet blir övergången till att prioritera personliga mål ofta glidande och ibland säkert också omedvetna. T.o.m i brottsliga korruptionsaffärer där egenintresset borde vara mycket tydligt blir ofta den korrumperade avtrubbad och förlorar förmågan att se något fel i sin handling. På liknande sätt avtrubbas många medlemmar/politiker med “tunga” politiska uppdrag – eller som söker sådana med just det enkla alibit: “man måste ha makt för att kunna påverka”. Sammanblandningen mellan personliga mål och inflytandemål blir total.

    Den ideologiska utarmningen blir självförstärkande när människor med de starkaste drivkrafterna för att uppnå “personliga mål” också lyckas och går vidare för nästa personliga mål osv. Systemet “vaskar fram” politiker som villigt kompromissar enligt 1 (sakpolitiska mål). Grundproblemet har en gren i de interna partipolitiska systemen och en i det utövande politiska systemet – med politiska arvoden, karriär och möjlighet till självbekräftelse.

    För MPs del har kompromisser om den egna ideologin och i sakpolitiska frågor pågått länge. Så länge att många “nya” medlemmar och kongressledamöter faktiskt inte kompromissar p.g.a. personliga mål utan för att de köpt den nyliberala politik som utvecklats.

    De inledande regelverken i MPs barndom för att undvika fåvälde och toppstyrning – gick snett. Men det betyder inte att det är omöjligt att skapa ett bättre regelverk. För MP finns det litet hopp men väl i ett nytt parti. Embryon till idéer för regelverk finns t ex inom direktdemokratiska partier (exempel Direktdemokraterna) m fl källor.

    GN har inga avsikter att starta ett parti. Däremot är vår uppgift att stödja initiativ till grön politik även om det också inbegriper ett nytt parti. Så länge MPs profilering som grönt miljö- och fredsparti, enligt vår uppfattning, inte längre motsvarar av dess faktiska politik och ideologi är vår och andra gröna debattörers ansvar är att enträget ifrågasätta MPs politik.

    Leif Engström ordf GN

    1. Tack för dina uppskattande ord, Leif. Om jag är uppgiven? Bara i så måtto att Jag inte tror att Mp kommer att förändras med nuvarande ledning och att dessa personer kommer att hålla sig kvar in i det sista.
      Men en förändring till det bättre kommer förr eller senare och den måste vi förbereda oss på!

  2. Jag funderar över vad som skulle ha kunnat göras för att uppnå den interndemokrati som var syftet när MP bildades. Det är ju faktiskt så att partiet än så länge har en demokratisk uppbyggnad och att de gräsrötter som du refererar till har alla möjligheter att förändra. Som jag ser det ligger problemet i att dessa gräsrötter inte gör det de har alla möjligheter till att göra. Därför tycker jag inte att man kan hänvisa till någon önskebild av en tyst majoritet, om den hade funnits och den hade betraktat det som tillräckligt angeläget så hade den infunnit sig på medlemsmötena, debatterat rikspolitiken och skickat andra representanter till kongresserna.

    Denna passivitet inom miljöpartiet har sin, mycket mer allvarlig, motsvarande passivitet i samhället i stort. Utan en aktiv gräsrotsrörelse tror jag helt enkelt inte att något kommer att kunna uträttas oavsett hur välformulerade partiprogram som presenteras och hur stora skydd man inför i stadgarna för karriärism och mångsyssleri.

  3. Passivitet, såväl inom partiet som i samhället i stort, har sin främsta grund i en känsla av vanmakt. Denna känsla avhjälps med organisering och det är vad vi håller på med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *