Symbolpolitiken – ett hot mot demokratin?

 skriven av Leif Engström, Julia Fedioutchek, Kent Holmkvist  

Efter attentatet på Drottninggatan i Stockholm, där en person med utländsk påbrå har avsiktligt kört över människor med en kapad lastbil, byggs symbolpolitiken upp som ett åskmoln en varm sommar. Förutom att de olika partierna sluter upp kring snabbt framtagna förslag om hårdare tag mot asylsökande och migranter så kryddar man med sina egna förslag för att ge det egna partiet mer uppmärksamhet. Utspelet från Gustav Fridolin om fotboja på människor som fått avslag på sin asylansökan är ett exempel på sådan symbolpolitik som ger en dålig smak i munnen. Dels beroende på den oroväckande innebörden i uttalandet men också för att ett parti som Miljöpartiet med sin tidigare värdegrund har anslutit sig till denna typ av populistisk symbolpolitik. När det gäller själva förslaget så undrar man hur långt vissa partier kan tillåta sig att gå för att vinna billiga poäng hos allmänheten och ändå påstå att de strävar efter demokrati, öppenhet och allas lika värde!

Det går inte att låt bli att se ett mönster i denna typ av politiska överbud när det gäller hårdare tag. Hur såg vårt Sverige ut före kl 14:53 den fredagseftermiddag då terroristen försökte köra över så många som möjligt på Drottninggatan? Levde våra politiker i en slags tro om att terrorattentat inte kunde drabba Sverige? Knappast! År 2010 utlöste en självmordsbombare sin bomb strax intill den nuvarande attentatsplatsen. Målet var då detsamma – att döda så många som möjligt. Då lyckades terroristen bara döda sig själv. Sedan dess har det begåtts massor av terrordåd i Europa utan minsta tecken på att det skulle vara en företeelse som inte lika gärna kunde inträffa i Sverige.
De politiska utspelen vilar på två ben. Det ena är förstås att stävja framtida attentat av skäl som de flesta av oss ansluter oss till – priset i form av oskyldiga offer, lidande och otrygghet. Men den politiska reaktionen, och dess symbolpolitik, grundar sig också på en rädsla för det egna politiska “skinnet”  och även möjligheten att vinna snabba opinionsmässiga framgångar. Just det faktum att detta attentat genomfördes och  resulterade i skadade och döda innebär att det är viktigt att markera från politikernas håll att man har kontroll över situationen för att inte riskera att förlora i framtida politiska debatter – i synnerhet om fler attentat kommer. Det är under sådana omständigheter när politikerna egentligen inte vet vad de ska göra, men vill visa att  de tar ett krafttag mot ett hot, som den populistiska symbolpolitiken blir till ett kraftfullt verktyg.

Det är redan tydligt hur media och politiker använder retoriken. När buden om hårdare tag slagit genom taket blir det näst intill politiskt självmord att säga: “Just den där åtgärden i det föreslagna politiska paketet kan innebära en samhällsutveckling som vi inte vill ha. Låt oss lugna oss lite och analysera en stund”. Rubriken blir då, i det här fallet, i till exempel Dagens Nyheter: “Alla ställer upp på förslaget utom Vänsterpartiet. Punkt slut. Underförstått att Vänsterpartiet nästintill främjar terrorism. Ovanstående är en glimt av symbolpolitikens farliga ansikte. Snabba politiska överbud  som, allt för enkelt, kan förflytta hela vår demokrati flertal steg i fel riktning. I detta fall var det ett terrorattentat som utlöste kapplöpningen mellan partierna i vem som tar hårdare tag mot asylsökande i landet. Nästa gång kan det vara en lögn som ingen vågar ifrågasätta och vars symbolpolitik hotar både demokrati och världsfred.

En stor del av ansvaret för fenomenet symbolpolitik vilar på politiken och politikerna själva. I ett samhälle där allt mer information formuleras i rubrikform har symbolpolitiken blivit ett sätt att snabbt vinna egna opinionsmässiga framgångar samtidigt som det blir möjligt att lika snabbt försämra andra partiers. Skillnaden mellan populism och symbolpolitik blir allt svårare att se.

Det finns ett demokratiskt problem när slaget om makten blir viktigare än politiken. Stefan Lövén gick nyligen ut och meddelade att Socialdemokraterna är ett mittenparti. Men vi måste betänka att “mitten” hela tiden flyttar sig beroende på opinionen. Och med tanke på hur snabbt opinionen idag svänger så blir risken extra stor att den politik som ett parti driver ligger långt ifrån vad partiet lovade i valet. Detta symbolpolitiska beteendet leder oundvikligen till ett ökat politikerförakt och till ett mer slutet samhälle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *