Språkrörsbyte utan förändring räddar inte MP

Skriven av: Kent Holmkvist, Leif Engström, Julia Fedioutchek

Förtrollningen verkar vara bruten. Även miljöpartister som till alldeles nyligen visat sitt stöd för Gustaf Fridolin verkar nu ha tvivel. Det som krävdes var ett uttalande om att icke dömda flyktingar skulle kunna tvingas bära elektronisk fotboja – ett praktiskt och oetiskt förslag som andas symbolpolitik och populism, men vad som är värst av allt bereder vägen för den växande högervågen i landet.

Förutom historiska tveksamheter är det också en obehaglig realitet som gör Gustav Fridolins plats än mer osäker: En SIFO mätning, som publicerades efter hans uttalande, gav Miljöpartiet 3,2 %. Många miljöpartister börjar nog inse att det kan bli svårt att nå riksdagsspärren 2018 om det inte sker påtagliga förändringar inom en snar framtid. Den vanliga lösningen för politiska partier brukar vara att byta ledare. Så var det även i Miljöpartiet när Åsa Romson fick lämna. Detta trots att väldigt många ansåg att det egentligen borde ha varit Fridolin som skulle avgå från posten som språkrör.

Miljöpartiet har dock djupare problem än sina yttersta ledare. Miljöpartiet har ideologiska problem och successivt förflyttat sig högerut, bland annat, genom att omfamna  “den gröna kapitalimen” och ekomodernismens lösningar. Kort sagt väljer partiet att gå i nyliberalismens fotspår. Samtidigt har man sålt ut miljöpartistiska kärnfrågor mot att få sitta i regeringsställning med Socialdemokraterna.

Processen har alltså, till stor del, styrts av en strävan efter att, till vilket pris som helst, få ingå i en regering. Men i praktiken var det en dubbel anpassningsprocess då man redan före regeringsbildningen gått smärtsamt långt i sin anpassning. Efter regeringsbildning har man ytterligare slätat ut sin politik och t ex förlorat det mesta av sin trovärdighet i den forna “paradgrenen” – miljöfrågor. Allt för äran att sitta i regering. Trots att en hel  del nya medlemmar tillkommit under och efter den ideologiska “utslätningsprocessen” lämnar många i en allt stridare ström. De som tillkommer verkar strömma in från de nyliberala falangerna. Men i stort har väljarna verkar tappat förtroendet för ett parti som helt gått ideologiskt vilse.

Efter den kommande kongressen kommer det vara väldigt svårt för Fridolin att kunna sitta kvar. Det kommer dock att krävas mer än ledarbyte så om Miljöpartiet skall få tillbaka nog med väljare för att klara riksdagsspärren. Ett språkrör som utgör ett hinder i partiets utvecklingsprocess är därför inte att välkomna. Inte heller kan  Miljöpartiet bara byta ut en förespråkare av “visionär realism” och ersätta det med en annan. Det kommer inte att räcka heller. Partiet måste få tillbaka ideologiskt starka ledare som, med förtroende, kan entusiasmera både medlemmar och väljare. Men går det?

Den gröna rörelsen har nu vind i seglen i stora delar av världen utom i Sverige. Ett riktigt grönt part borde motivera långt mer än de  3,2 % som SIFO beräknat. Men då krävs ett parti som är tydligt, trovärdigt och står upp för grön ideologi och politik i grunden. När förtroendet för den gröna kärnan är återskapad och säkrad  finns nog också ett förtroende för, de ibland så nödvändiga, politiska kompromisserna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *