Ökade klyftor

Författare: Leif Engström, Julia Fedioutchek, Kent Holmkvist

”VI STÅR INFÖR ETT GRUNDLÄGGANDE VAL I DETTA VAL. VÅRT VAL ÄR ATT MINSKA KLYFTAN MELLAN RIKA OCH FATTIGA”

Ungefär så inledde GroenLinks i Holland sin valpresentation och fortsätter:

”Vi kan välja ett land där skillnaden mellan rika och fattiga är mindre än idag. Där vi stänger kolkraftverk och väljer ren energi. Ett land där marknadskrafterna inte får bestämma över vår framtid. Ett land där människan är utgångspunkt och varje barn kan fullfölja sina drömmar.”

De ser, tillsammans med många andra gröna, de snabbt ökande klyftorna som ett konkret och omedelbart hot när det gäller att uppnå hållbar utveckling. Social och ekonomisk hållbarhet är förstås också en förutsättning för ekologisk hållbarhet. Men det handlar inte bara om de allt ökande skillnaderna i inkomst. Den snabba koncentrationen av kapital och ägande till allt färre hotar demokratin. Den strukturellt betingade ekonomiska makten som reducerar demokratin till ett allt mer begränsat område skapar frustration bland människor medan berörda politiker tiger still.

Denna betoning på större jämlikhet och minskade klyftor skiljer många gröna och dess ideologi från det svenska MP. Ett MP där många av dess företrädare vill identifiera sig med Liberalerna tycks bara ha gröna fragment kvar av sin ideologi. Kan Liberalerna och den nu cementerade nyliberala politiken och dess löfte någonsin förenas med den gröna visionen? Är inte ekonomisk och social hållbarhet nödvändiga hörnstenar?

På Liberalernas hemsida under bokstaven “J” och rubriken jämlikhet finns dessa korta rader:

”Alla människor har lika värde och rätt att vara med i samhället och forma sina egna liv. Skolan har en avgörande roll att tidigt ge unga tillräckliga kunskaper för lika möjligheter i livet.”

Under rubriken Inkomstklyftor står bara:

”Vi vill ha bättre möjligheter för den som har ett sämre utgångsläge. Det viktigaste är bra skola, sjukvård, socialförsäkringar som vi betalar gemensamt. Om fler jobbar minskar fattigdomen och inkomstklyftorna blir mindre.”

Det går inte att tolka texten annorlunda än att man inte har några synpunkter på skillnaden i inkomst och förmögenhet så länge man enligt arbetslinjens logik har ett arbete att gå till – oavsett lön och arbetets innehåll, omfattning och mening.

Men det är inte brist på arbete som fört Trump till Vita huset i USA. Det är inte brist på arbete som har bäddat för den populistiska högern i Europa och Sverige. Att skapa full sysselsättning genom ökade inkomstklyftor är nämligen enkel politik. Det handlar det bara om att sänka trösklarna för trygghetssystemen och låta marknadskrafterna bestämma ersättningsnivån för arbete.  Det kanske fungerat hjälpligt då det rådde brist på arbetskraft och/eller jämvikt mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Det kommer inte att fungera i ett tekniskt utvecklat samhälle där arbeten rationaliseras, robotiseras och effektiviseras bort i en rasande takt.

MP konstaterar visserligen i sitt valmanifest 2014 att:

”Dagens ekonomi är alltför kortsiktig och fokuserad på materiella värden. De ekonomiska klyftorna har vuxit och segregationen har ökat under Alliansens tid vid makten”.

Det är ett korrekt konstaterande men man bedriver knappast någon opinion i frågan. Istället var Gustav Fridolin, Alice Bah Kunke m fl. väldigt tydliga med att orientera sig själva och MP närmast Liberalerna. Knappast något som kan skyllas på regeringsarbetets tystnadskrävande lojalitet.

 

En reaktion på ”Ökade klyftor”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *